PR, PR, PR ...
Vad är det i vår finländska folksjäl som under åren gjort vår musik så deprimerande? Är det krigen? Kan vi skylla på kaamos? Många vill säkert skylla på närheten till Ryssland. Vad gör att Finland gång på gång levererat eurovisionslåtar som får självmord att kännas upplyftande?
Jag satt i bilen nästan hela dagen i går. Skulle köra hem till Helsingfors efter att ha spenderat helgen i Jakobstad och förstås kom ju det där jädra snöovädret lagom tills vi kommit ut på Seinäjokivägen. Timmarna gick och vi kröp fram längs vägarna i 50-60 km/h. Det gav en hel del tid att lyssna på musik och eftersom mp3-spelaren hängde sig någonstans mellan Ylihärmä och Kauhava var det givna alternativet radioskval. Kunde ganska snart konstatera att även om vi har hur många radiokanaler som helst här i landet så spelas samma tunga mörka och kletiga musik på alla frekvenser.
På västra sidan av fröken Finland har all musik sedan 1970-talet jämförs med Abba, vare sig det gäller framgång, ekonomi, refränger eller klädsel. Melodifestivalen var ingen folkfest eller familjetradition i Sverige innan sent 1980-tal då man började inse vikten av mediasynlighet. Från att ha varit en enkel tv-sänd juryomröstning ökade trycket och tittaromröstning infördes. 1995 fick SVT in 600 bidrag till tävlingen, till 2007-års melodifestival kom 3 237 bidrag in.
Vi ligger granne med plipplopp-poppiga Ryssland som lyckas blanda glättigt med djupaste allvar. Ryssland är en underskattad musiknation tycker jag. Speciellt vad beträffar diversiteten i deras bidrag, allt från ofattbart tjafs till supercoola t.A.T.u 2003 och popbalett med Dima Bilan 2006. Men om vi går söderut och tittar på Estland, vad hittar vi då? Jo, ett land som under många år levererat samma klet som Finland men som förstått vikten av synligheten. Estland har därför plockat in en massa utländska artister genom åren. I fjol representerade svenska Bert Karlsson-upptäckten Sandra Oxenryd Estland med låten Through my Window. Till och med då Estland 2002 agerade värdland för eurovisionen valde man att låna in svenska Sahlene för att framföra bidraget Runaway.
Hur kommer det sig då att vi inte smittats desto mer av grannlanden? Vi kan alltså inte längre skylla på att halva året är så mörkt, det är precis lika mörkt i Sverige och Ryssland. Och krig är vi minsann inte de enda som råkat ut för, krisdrabbade sydosteuropa kommer ju varje år med de mest slagkraftiga etnopop- och balkansmöriga bidrag som kan tänkas fastna i våra hjärtan. Och hur kommer det sig då att vi gick och vann i Aten? No offense, men jag tror på fullaste allvar att det var en protestvinst vi drog hem. Alla de som motvilligt tvingas se på Eurovisionen med sin partner, alla de som tröttnat på de gamla klatschiga slagdängorna och alla de som kanske tror att om monsterrock vinner skulle eurovisionen läggas ner. De är många och jag tror att det är deras röster som hördes, först i Finland och därefter i resten av Europa.
Tack vare den här situationen är det i mina ögon uppenbart att tävlingen kommer att ändra karaktär mer och mer för varje år. De sockersöta och nationsmarknadsförande bidragen kommer att falla i skymundan då Europas artister inser att en kväll på tv ses av miljoner och åter miljoner tv-tittare. Så när ska vi finländare sluta se Eurovision Laulukilpailu som något genant och istället utnyttja programkonceptet för pr av våra egna artister? Jag vill se The Rasmus, HIM och Nightwish (som de facto kom på andra plats i den finländska uttagningen 2000, folket gav dem en första plats, men juryn valde Nina Åströms A Little Bit framom Tarja Turunen et company), eller varför inte Sonata Arctica?
Och som sagt, missa inte förhandslyssningen på radio Vega i eftermiddag. Heja Hanna Pakarinen! :)
Jag satt i bilen nästan hela dagen i går. Skulle köra hem till Helsingfors efter att ha spenderat helgen i Jakobstad och förstås kom ju det där jädra snöovädret lagom tills vi kommit ut på Seinäjokivägen. Timmarna gick och vi kröp fram längs vägarna i 50-60 km/h. Det gav en hel del tid att lyssna på musik och eftersom mp3-spelaren hängde sig någonstans mellan Ylihärmä och Kauhava var det givna alternativet radioskval. Kunde ganska snart konstatera att även om vi har hur många radiokanaler som helst här i landet så spelas samma tunga mörka och kletiga musik på alla frekvenser.
På västra sidan av fröken Finland har all musik sedan 1970-talet jämförs med Abba, vare sig det gäller framgång, ekonomi, refränger eller klädsel. Melodifestivalen var ingen folkfest eller familjetradition i Sverige innan sent 1980-tal då man började inse vikten av mediasynlighet. Från att ha varit en enkel tv-sänd juryomröstning ökade trycket och tittaromröstning infördes. 1995 fick SVT in 600 bidrag till tävlingen, till 2007-års melodifestival kom 3 237 bidrag in.
Vi ligger granne med plipplopp-poppiga Ryssland som lyckas blanda glättigt med djupaste allvar. Ryssland är en underskattad musiknation tycker jag. Speciellt vad beträffar diversiteten i deras bidrag, allt från ofattbart tjafs till supercoola t.A.T.u 2003 och popbalett med Dima Bilan 2006. Men om vi går söderut och tittar på Estland, vad hittar vi då? Jo, ett land som under många år levererat samma klet som Finland men som förstått vikten av synligheten. Estland har därför plockat in en massa utländska artister genom åren. I fjol representerade svenska Bert Karlsson-upptäckten Sandra Oxenryd Estland med låten Through my Window. Till och med då Estland 2002 agerade värdland för eurovisionen valde man att låna in svenska Sahlene för att framföra bidraget Runaway.
Hur kommer det sig då att vi inte smittats desto mer av grannlanden? Vi kan alltså inte längre skylla på att halva året är så mörkt, det är precis lika mörkt i Sverige och Ryssland. Och krig är vi minsann inte de enda som råkat ut för, krisdrabbade sydosteuropa kommer ju varje år med de mest slagkraftiga etnopop- och balkansmöriga bidrag som kan tänkas fastna i våra hjärtan. Och hur kommer det sig då att vi gick och vann i Aten? No offense, men jag tror på fullaste allvar att det var en protestvinst vi drog hem. Alla de som motvilligt tvingas se på Eurovisionen med sin partner, alla de som tröttnat på de gamla klatschiga slagdängorna och alla de som kanske tror att om monsterrock vinner skulle eurovisionen läggas ner. De är många och jag tror att det är deras röster som hördes, först i Finland och därefter i resten av Europa.
Tack vare den här situationen är det i mina ögon uppenbart att tävlingen kommer att ändra karaktär mer och mer för varje år. De sockersöta och nationsmarknadsförande bidragen kommer att falla i skymundan då Europas artister inser att en kväll på tv ses av miljoner och åter miljoner tv-tittare. Så när ska vi finländare sluta se Eurovision Laulukilpailu som något genant och istället utnyttja programkonceptet för pr av våra egna artister? Jag vill se The Rasmus, HIM och Nightwish (som de facto kom på andra plats i den finländska uttagningen 2000, folket gav dem en första plats, men juryn valde Nina Åströms A Little Bit framom Tarja Turunen et company), eller varför inte Sonata Arctica?
Och som sagt, missa inte förhandslyssningen på radio Vega i eftermiddag. Heja Hanna Pakarinen! :)
postad av Björn Heselius at 15.1.07
<< Hem